söndag 21 augusti 2016

En ensam vandrares tankar och upplevelse.





Från området Sylarna - Helags i jakt på topp-tur-väder


Längtan att vandra i fjällnaturen finns alltid inom mig. Kortare möten med fjället blir det då och då, men det är de längre turerna som helar min själ. Det är genom att vandra, sova, äta, att bli fysiskt uttröttad och utelämnad åt mina egna och naturens krafter som jag känner att jag blir en liten del av fjällnaturen och jag känner total lugn inom mig. Under många år har jag tillbringat mycket tid med att vandra eller skida ensam. Det finns för och nackdelar med att vandra ensam, men valet av att vandra själv hänger ofta ihop med frånvaro av vandrarkamrat. Den stora nackdelen är att inte ha någon att dela upplevelsen med.

Årets fjälltur var planerad till Norrbotten men med avsaknad av färdkamrat såg jag inte någon möjlighet att göra den tur jag drömde om. Jämtlandsfjällen är relativt okända för mig och efter att jag studerat kartan och med den relativt korta vägen dit att köra, var valet ganska enkelt.


Startade tidig morgon från Storulvån. Regn lovades under sen eftermiddag och jag ville helst resa tältet vid Sylarna innan himlen öppnade sig. Redan första dagen började jag fundera över tilltaget att vandra med full tältutrustning + stativ och kamera. Min nya 80 liters säck var fullpackad, låren skrek av mjölksyra i motluten och höftbenskammarna smärtade av det hårda höftbältet men det är ju också en del av känslan, att orka, att bita ihop och inte ge upp. Hur skulle jag kunna ge upp i detta vackra landskap med de vita Sylarna i fjärran? De tre sista kilometrarna upp mot Sylarnas fjällstation var det tuffa. Skön känsla att tidigt krypa ner i sovsäcken fullt påklädd, nollgradigt, snö på fjället och snöblask i luften. Denna natt värdesatte jag mitt senaste inköp ” Sea To summit Thermolite reaktor”. Låter väldigt exklusivt, men är så enkelt som en sovpåse i ylle att ha i sovsäcken som stärker temperaturen upp till 8 grader.


Tuvull

Röset


Natten var kall och inte det kändes det speciellt upplyftande att krypa ur tältet ut i regnet. Idag var planen att gå till Syltoppen men redan kvällen innan hade jag bestämt mig för att gå till Helags, för att där kanske ha mer tur med vädret för att nå toppen. Det positiva var mitt tält. Så glad jag sålde mitt enmanstält. Tvåmanstältet, tyngre men så mycket mer plats. En glädje att kunna packa säcken knästående inuti tältet.
Turen till Helags var tung, 21 km, tack och lov nordostlig vind ca 10-11 meter/sek med regn. När benen skriker av trötthet är det tungt att upptäcka att jag bara kommit halvvägs. Jag är helt utlämnad åt mina inre tankar och jag låter dem fladdra fritt blandat med att jag då och då helt fokuserar på att stärka mig, motivera mig att nå nästa höjd,

Den stora glädjen med att vandra ensam är det är så enkelt, så självklart med nya bekantskaper. Ser plötsligt en medelålderskvinna med hyggligt stor ryggsäck, tältpackning som också vandrar ensam. Ett spännande möte som gav sällskap i två dagar.


Färdplanen var spikad men vädret gjorde att planen förändrades varje dag. Att nå Helagstoppen och Predikstolen, att vandra baksidan av Helagsfjället och gå in via Ekorrdörren var inte att tänka på. Blåste 16-17 meter/sek på höjderna, sikten var inte den bästa. 

Regnbågen

Molnformationer

Låg två dagar i Helags och väntade på bättre väder, åter igen förändrades färdplanen. Under väntan såg jag mig omkring i omgivningarna, naturen och ljuset gav mig mersmak att återvända.

Glaciären Helags

Deltat

 Bäcken från glaciären

Vandrade vidare till Gåsen. Hade turen att vinden snott till nordost och jag fick den mer i sidan. Mycket upp och ner i terrängen. Trots att ryggsäcken minskat i vikt med några kilo kändes den omänskligt tung, om inte annat pga skavsåren på höftbenskammarna. Flera gånger under turen kom tankar om vansinnigheten att jag vid min ålder packar så tung säck och vandrar själv och varje gång kommer ändå en varm känsla av nöjdhet. Jag funderar över alla jag möter som går fort med 7-8 kg på ryggen. Härligt att möjligheten finns, att bo och köpa mat vid stugorna. Möjligheten för fler att komma ut i fjället ökar, men jag förundras över okunskapen om fjällvädrets nyckfullhet. Hur klarar man sig vid snabbt väderomslag med snöblask och hård vind?

Jag är högst medveten om att det gäller att äta och dricka för att klara strapatser, att vara klar i huvudet för att ta rätt beslut. Jag måste ha fuskat i detta då jag läste kartan helt fel. Fick för mig att Gåsen låg i dalgången och det visade sig att stugorna låg 220 meter upp på berget och regnet öste ner, dimman gjorde att två kryss syntes Krävdes all min kraft att ta mig de 2,5 kilometerna till stugorna. Det var ett enkelt val att välja bort tältet för en stuga. Efter en dag med egna tankar var det skönt att komma in i stugan, småprata med två kvinnor som också njöt av fjällets närhet.


 Höstkänning

Lågt i tak

Äntligen kom solen. Bestämde mig snabbt att gå tillbaka till Sylarna för att kanske ändå komma upp på Syltoppen. En ljuvlig dag. Trots smärtan över höftbenskammarna kände jag en djup glädje inom mig. Jag är här i denna underbara natur, jag känner fjället, jag ser naturens skådespel, jag hör vattnets porlande, ljungpiparens lockande läte. Min kropp fungerar, jag orkar och jag kommer sannolikt att kunna gå till Syltoppen.
Ljuvligt att sätta upp tältet i gassande solsken, skön känsla att lägga sig utanför tältet och vädra fötterna.

Lättar

Tältkväll

Vakade av en klar himmel. Topptursväder. Kände mig lite osäker om vägen till toppen. Olika bud om ledens tydlighet. Kände mig ändå ganska trygg eftersom jag visste det var fler personer efter mig på väg upp, tänkte att jag får väl vänta in någon att följa.
Redan vid bron vid Sylarna träffade jag en ung man med kamera på magen. Språkade något med honom. Han drog i väg med lätta steg. Kom ganska snabbt i fatt honom och det visade sig att han var lika förvirrad över vägval som jag var. Apropå detta med möten. Helt plötsligt har jag sällskap med tre unga killar mellan 20 och 27 år.  Vi hade en fantastisk dag upp på toppen. Vägen dit var inte spikrak, fanns ställen med mycket luft under fötterna. En härlig känsla att nå toppröset, men jag har aldrig vågat mig dit ensam. Jag är så fantastiskt glad över mitt möte med dessa killar. Konstig känsla, samtalet böljade, ömsom djupa diskussioner, blandat med njutfulla läten över det vackra och jag vet inte ens vad hette. Fjället, naturen, upplevelsen gör oss alla till likar. Jag är varm i hjärtat.


På vägen upp

 Topparna

'Riksröset

Skuggan


Sylarna visade sig från den vackraste sidan min sista kväll i tältet. Ett underbart vackert ljusspel på himlen som gjorde att jag kom sent i säng.

Sylstationen

Sylälven

Skön känsla att packa ihop tältet och gå de sista 16 kilometrarna till Storulvån. Hade god fart, nu ville jag bara hem.
På vägen hem reflekterade jag en del över mitt val att packa säcken.  Jag valde tältet för att få en större frihet, att inte behöva trängas med för många människor. Det valet medför tung ryggsäck med allt vad det innebär för att få en dräglig tillvaro i tältet. Kameran är ju självklar och det innebär ju extra packning med några objektiv och batterier. Det jag funderade över innan jag for var stativet. Eftersom ryggsäcken redan var tung var det inget alternativ att belasta den ytterligare. Det blev vänster hand och arm som fick ta den bördan.
Min ryggsäck vägde från början 22 kilo, stativet 2 kg och kameran i selen ca 1 kg. Med min relativt låga vikt inser jag att jag är stark och har ett attans starkt pannben. Har dock lovat mig själv att det är sista gången jag ger mig ut på ensamtur med tältpackning.



Månljus

En sista blick mot Templet


Under hela resan har det funnits tankar och funderingar över livet, vad det är som gör att min livssituation ser ut som den gör, hur mår och trivs jag? Skulle jag kunna göra något för att må ännu bättre än vad jag gör? Vad i friden är det som driver mig att göra just detta? Det enda jag vet är att idag har jag avslutat en av årets drömmar. Sommarvandringen. Jag är tacksam att jag i år åter kom i väg på min vandring. Jag vet inget om min förmåga nästa år. Jag tar inget för givet. Trots skavsår på höfter, trots lår som skriker av trötthet är jag mycket glad, nöjd och lycklig över min kraft och min vilja. Jag är så tacksam för alla njutbara vyer, alla vänliga och glada möten med människor som jag älskar naturen.

Inom mig finns ett stort lugn, en stor glädje och tacksamhet över att jag har kraften, möjligheten och hälsan att få uppleva fjällnaturen och känna mig som en del i det stora.


Island i februari

Island, ett land jag sett oerhört många fantastiska bilder ifrån under alla år. I perioder har jag haft en längtan av att fara dit och upple...